Visst är det frustrerande när man är på sitt bästa humör och verkligen ser framemot en viss händelse men sedan går det hela åt helvete bara för att någon annan inte är på samma goda humör?
I detta fallet pratar jag om min danslärare. Innan lovet hade alla elver i klassen enskilda samtal med henne. När det var min tur att gå in, sa hon i stort sätt bara positiva saker och gav mig beröm. Men, hon sa också att jag behövde lägga till "den sista lilla sprutten" (?). Jag tolkade det som att jag behövde satsa 120% på det, eftersom att det är den sista terminen. Absolut var min första tanke. Jag behövde lovet för att bli helt frisk och för att sedan komma tillbaka och verkligen ge allt från min sida.

Idag när vi skulle dansa, såg jag verkligen framemot det och så fort jag satte en fot i balettsalen insåg jag att hon var på kasst humör. Jag klandrar inte henne för det, vi alla har våra dagar. Och det har säkert varit gånger då hon har sett framemot att undervisa, och så är jag (och kanske till och med resten av klassen också) totalt okoncentrerad(e) och känner verkligen inte för att stå och göra en massa plieér.

Detta kanske hjälper mig att förstå min lärare en aning bättre. För att ska jag vara ärlig så är det på tok för många gånger det har hänt att hon vill sitt bästa och vi har skitit i henne ganska öppet!
Det handlar verkligen om att lämna alla problem man har för stunden utanför danssalen och inte dra med dom in. För att det tynger inte bara ner läraren, utan även mina klasskamerater. Jag brukar säga att Ju mer jag dansar, desto mindre blir problemen. Och det svåra just nu är exakt det, att inte blanda problemen med dansen.
Det är trots allt det jag brinner för och jag planerar att spendera resten av mitt liv åt det, så varför förstöra det jag älskar att göra mest av allt pga personliga problem? I dagsläget dansar jag ca 3 timmar om dagen, dvs att jag har 21 timmar kvar att oroa mig för annat.
Syftet med denna texten var egentligen mest för min egen skull. För att jag ska kunna läsa det jag själv skriver och kunna förbättra min attityd. Inte bara angående dansen, utan gentemot allt.

Jag vill och behöver växa som person, och jag är medveten om att jag inte ens är halvklar genom livet än, men för att jag ska kunna göra detta, måste jag få en chans att lära av mina misstag. Jag tror och tycker att alla alltid förtjänar en andra chans, människor kan förändras, men om jag ska kunna att förlåta andra, vill jag att andra också ska kunna förlåta mig.                                                                                                                                 

 Emelie, Alexandra och Isabella ( maj 07 )

Äntligen! (måste jag säga)
Barnen sover, tallrikarna är diskade, maten är uppäten och jag är totalt slut! Idag så firade jag och min familj min bror som fyller 29 om några dagar och samtidigt önskade honom en trevlig resa. Han åker nämligen till Thailand i en hel månad imorgon, riktig lyckos! Egentligen har jag ingen anledning att vara såhär trött. Jag sov till sent och jag har inte direkt gjort något utmattande, det är helt enkelt barnen! Känns som att dom suger ut energin ur en, bara genom att vara där. Måste erkänna att fem barn i en lägenhet är ungefär tre för många....
Som tur var så tog jag och J en promenad ut mitt i allt, det blev lite för mycket! (vi passade också på att köpa lördagsgodis till barnen).
Trots att dessa ungar lätt blir för mycket, så är dom underbara på sitt eget lilla vis. Dom tycker att det är så spännande med J. Det blir mycket viskningar och frågor som: är ni kära i varandra?
Härligt med den ärligheten faktiskt. Ju äldre man blir desto mer tappar man den där ärliga oskyldigheten, tyvärr! Nej barn är roliga också, men som sagt, det kan bli för mycket.

Jag satt och funderade idag om man skulle kunna sätta sig i en resväska och planka in på en resa. Jag vet att det är många som säger: åh, jag kan väl få följa med i din resväska?
Inte alls allvarligt, utan mest bara för att visa sympati mot den som åker.
Men tänk om, om, man skulle prova detta? Jag är medveten om att man förmodligen inte skulle klara sig hela vägen fram. Det är något med att trycket är lägre i bagage-utrymmet och dessutom är det förfärligt kallt där. Trots att jag vet detta, så undrar jag. Hur skulle det vara? Jag själv skulle nog dö efter bara någon timme. Klarar inte av trånga utrymmen! Om man nu skulle klara sig igenom en hel flygtur i en resväska, nere i bagage-utrymmet på ett flygplan, så måste det fan kännas underbart när man kommer fram. (och dessutom vara lagom stolt efter att ha blåst flygföretaget på ett par tusen...)
Om (det blev många om i detta inlägget) jag inte skulle ha så fullt upp just nu, så skulle jag följt med min bror, utan tvekan! Jag har aldrig varit i Thailand och nu är det som bäst (för mig) att åka. Bara ta en paus från allt. Glömma allt som har med skola att göra. Det skulle vara underbart!
Men jag får väl nöja mig med att kolla på bilder från underbara Thailand i mars någon gång, och påminna min bror att jag vill följa med i hans resväska och att han gärna får plocka med sig lite sol till mig.

                                                                            Jag och älskling.