För första gången på väldigt länge, har jag syndat. När jag kom hem idag stod en stor hög med gottigheter och väntade på mig i köket. Efter att ha haft en jävligt tuff helg (minst sagt) känner jag att jag förtjänade det. Jag frossade i mig allt möjligt med gott samvete. Hur underbart som helst! Pluset i kanten var att jag kunde njuta av det goda i världens mysigaste famn.
Slå den starten på veckan! ;)

Jag har alltid sagt (sen jag var sju år ungefär), att jag kommer att flytta hemifrån så fort jag fyller 18. Men denna veckan har jag bara bevisat för mig själv att det inte kommer att ske. Jag kommer att stanna hemma, måååånga år efter jag firat min 18e födelsedag. Jag kan inte hantera ensamheten. Jag behöver närheter av någon, och jag vet att jag ALDRIG  kommer att kunna anpassa mig efter ett liv utan min älskade mamma. Jag trivs att bo med min bästa vän, min rådgivare och min andra halva, att bo med mamma med andra ord.
Nejnej, här har vi en äkta morsgris ;)

Det är inte du som ligger sömnlös om nätterna. Det är inte på dig tårnarna börjar rinna. Det är inte du som känner dig nertrampad. Det är inte på dig miljoner tankar forsar runt i huvudet. Det är inte du som ibland varken vet ut eller in.
Vet du varför?
För att jag finns där, alltid. Du tar mig förgivet, för att du vet att oavsätt vad som hänt eller sagts dagen innan, förlåter jag dig alltid. Det förvånar mig ibland att jag tar så mycket skit...

De senaste två månader har varit så hektiska och spännande (med tanke på allt det nya), att jag glömde bort det gamla.
Men nu, när det nya inte är nytt längre och när jag lärt känna min nya vardag, kommer känslorna för det gamla smygandes fram. Det var trots allt inte lätt att släppa taget.
Jag saknar min bästa vän och jag känner att vi glider isär....