until the end of time
denna satans saknad.
Du får gärna komma hem... nu helst liksom...
Du får gärna komma hem... nu helst liksom...
sometimes i want to grow down...
Det finns vissa ställen, som har en speciell doft som får mina barndomsminnen att flöda i 100 km i timmen i huvudet på mig. På senare tid har jag märkt att jag inte har många bildliga minnen utav min yngsta barndomstid, däremot kopplar jag allt till dofter. Ganska konstigt.
Hur som helst, åkte jag idag till ett av dessa ställen. Ett ställe där jag har miljontals minnen från och där jag blir alldeles sprallig i benen av att bara vara där.
Jag pratar givetvis om kollo.
Sen jag var sju år gammal har jag åkt till exakt samma ställe, varenda sommar. Olyckligt nog blev jag helt plötsligt för gammal samma år som jag skulle fylla tolv, och mina äventyrliga sommrar var slut.
Sen två år tillbaks har dock mitt syskonbarn börjat följa sin pappas, sin farbror och sin fasters fotspår genom att också sätta sig på en två timmars lång resa mot Barnens by. Allt detta, till min och mina syskons lycka!
Under en hel dag får vi chansen att bli barn igen varje sommar.
Plocka blåbär, kasta varandra i vattnet, jaga varandra med pinnar, bli skitiga av jord och skrika efter getingar.
Hur underbart låter inte det?
Hur som helst, åkte jag idag till ett av dessa ställen. Ett ställe där jag har miljontals minnen från och där jag blir alldeles sprallig i benen av att bara vara där.
Jag pratar givetvis om kollo.
Sen jag var sju år gammal har jag åkt till exakt samma ställe, varenda sommar. Olyckligt nog blev jag helt plötsligt för gammal samma år som jag skulle fylla tolv, och mina äventyrliga sommrar var slut.
Sen två år tillbaks har dock mitt syskonbarn börjat följa sin pappas, sin farbror och sin fasters fotspår genom att också sätta sig på en två timmars lång resa mot Barnens by. Allt detta, till min och mina syskons lycka!
Under en hel dag får vi chansen att bli barn igen varje sommar.
Plocka blåbär, kasta varandra i vattnet, jaga varandra med pinnar, bli skitiga av jord och skrika efter getingar.
Hur underbart låter inte det?
åter en period...
Då man vandrar på rosa moln och allt får hela kroppen att rysa av lycka. Då man sjunger extra länge i duschen och då man går runt och ler utan någon speciell anledning. Då man glömmer att äta och drömmer söta drömmar om natten...
Visst är det underbart?
enklast i världen
Som person är jag nostalgisk av mig. Det är en del av min personlighet, och inget som jag direkt kan hjälpa. Såvitt jag kan komma ihåg, har jag alltid varit det.
På samma sätt har jag väldigt lätt för att få känslomässiga band för något eller någon.
Nostalgin och detta bandet går ihop på något sätt. Jag har svårt att glömma och svårt att gå vidare. Men hur blir det när jag vet att jag gått vidare men fortfarande inte har glömt?
Ibland är jag så komplicerad att inte ens jag själv förstår mig på mig. Ganska löjligt då när jag blir besviken ifall vänner, partner etc inte gör det.
Jag har ingen aning om detta har med åldern och med hormoner som rusar att göra, men det jag vet är att jag känner allt i överflöd just nu.
Blir jag ledsen, känns det som att mitt hjärta brister. Saknar jag någon, tänker jag på denna konstant. Är jag kär, så vill jag vara med denna 24 timmar om dygnet.
Dessa satans känslor kan vara extremt svåra att hantera ibland. Samtidigt som jag är rädd för att jag ska skrämma iväg folk, så vill jag fortsätta att känna såhär! Under hela mitt liv, har jag nog aldrig varit så sårbar som jag blivit den senaste tiden. Fast å andra sidan har jag aldrig varit så lycklig heller.
Jag vet inte om ni förstår mig, för att jag vet knappt om jag gör det själv....
På samma sätt har jag väldigt lätt för att få känslomässiga band för något eller någon.
Nostalgin och detta bandet går ihop på något sätt. Jag har svårt att glömma och svårt att gå vidare. Men hur blir det när jag vet att jag gått vidare men fortfarande inte har glömt?
Ibland är jag så komplicerad att inte ens jag själv förstår mig på mig. Ganska löjligt då när jag blir besviken ifall vänner, partner etc inte gör det.
Jag har ingen aning om detta har med åldern och med hormoner som rusar att göra, men det jag vet är att jag känner allt i överflöd just nu.
Blir jag ledsen, känns det som att mitt hjärta brister. Saknar jag någon, tänker jag på denna konstant. Är jag kär, så vill jag vara med denna 24 timmar om dygnet.
Dessa satans känslor kan vara extremt svåra att hantera ibland. Samtidigt som jag är rädd för att jag ska skrämma iväg folk, så vill jag fortsätta att känna såhär! Under hela mitt liv, har jag nog aldrig varit så sårbar som jag blivit den senaste tiden. Fast å andra sidan har jag aldrig varit så lycklig heller.
Jag vet inte om ni förstår mig, för att jag vet knappt om jag gör det själv....
