nu blev det för mycket.
har varit inlåst i nästan en vecka, utan att ens ha tagit en fot utanför dörren.
rastlösheten har tagit över mig till 100 % och jag har verkligen ingenting att göra. aaaah

yesbox. De flesta runt omkring mig har varit där, och självklart skulle jag inte få vara ett undantag. Influensan har tagit över min kropp. Inte alls bra läge, med tanke på allt som är på G just nu, men det är typiskt min tur.
världens bästa Lykke kom över idag och höll mig sällskap med fika från Espresso house. Otroligt snällt och mysigt var det. Väldigt skönt att känna att man har (gamla) vänner kvar som faktiskt bryr sig om en.

nu återgår jag till min dvala, under mitt täcka på soffan. Och väntar på att mami ska komma hem med kebabtallrik till mig.

krya på mig.

ibland kan man fundera över vad som gick snett.
varför vissa beter sig som de gör.
det är sorgligt.

Imorgon är det dags. Dags att göra det jag dragit ut på allt för länge...
Efter skolan imorgon, pallrar jag mig vidare mot Friskis och Svettis för att köpa träningskort.

Till och med jag är chockad.

p e p p a r s p r a y     ä r     i n g e t      d u       v i l l      h a      i      ö g o n e n. . . .




trustme

Jag går runt och ler. Jag sjunger utan anledning och skrattar för mycket. Mitt gamla jag är tillbaks.
Gnistan är där nu igen, och allt som inte satt på plats innan, gör det nu.
Det känns bra, jävligt bra!
Just nu ska jag bara fortsätta njuta av allt, och satsa helhjärtat på det jag älskar.
Skulle inte kunna kräva en bättre början på 09. Nu väntar vi bara in bättre väder, och då  kör vi som aldrig förr!

Jag har ingen aning vad som hänt, men sedan årsskiftet har jag känt som att en tyngd från mina axlar släppt.
Det mesta känns bra och jag har varit glad och på bra humör. Är pepp på förändringar, och jag ser framemot att se resultat. Bra start på året måste jag säga!

Efter en väldigt mysig jul med både familj och älskling, är det väl ändå dags för en sammanfattning av året som precis lämnade oss?

Det har varit ett känsloladdat år, minst sagt. Året började med att jag återupptog kontakten med en gammal "pojkvän", självklart slutade detta precis som det hade gjort alla gånger innan. Jag ångrar det absolut inte, eftersom att jag då fick bekräftat att det aldrig skulle fungera och att det äntligen var tid för att gå vidare...
I slutet på januari, under väldigt märkliga omständigheter, var det dags för mig att träffa kille nr 2 för år 2008.
Denna gången var det dock annorlunda. Istället för att allt gick för sakta, gick allt för fort denna gång. Det var ett ganska fördömt förhållande, och alla omkring mig visste precis hur detta skulle sluta. Efter inte ens tre månader, tog vi slut. Någonstans i mig visste jag att detta skulle hända. Det  var inga hard feelings och absolut inga tårar, det var helt enkelt inte meningen att vi skulle vara tillsammans. Men som sagt, så händer allting av en anledning. Efter detta var det dags för årets sista kille ;) Skillnaden denna gången? Nu var det på riktigt.
Redan efter första träffen, visste jag att han var the one. Efter någon månad gick det inte att hålla tillbaks längre, och vi blev tillsammans. Det har varit känslor till 200 % från början, och jag kan inte påstå att de svalnat idag. Just nu, kan jag inte föreställa mig själv med någon annan i hela världen, och kalla mig löjlig, men det är väl ändå det som är meningen?
Månaderna gick, och samtidigt som ett nytt kapitel i mitt liv började ta form, började ett annat nå mot sitt slut.
Det blev juni och det var dags för mig att gå ut grundskolan. Skolavslutningen var en dag som jag längtade till, och fruktade något extremt. Jag längtade till att få slippa hela högstadieatmosfären. Allt skitsnack och all bullshit, och det var något som fanns i överflöd i min klass. Jag ville börja om på nytt.
Samtidigt som det nya lockade mig, visste jag att det skulle finnas konsekvenser för detta. Jag och min allra bästa vän, skulle inte längre gå i samma klass. Inte ens i samma skola. Hon i Malmö - Jag i Lund. Självklart lovade vi oss att vi skulle hålla kontakten, men jag tror att dom flesta förstår att detta var lättare sagt än gjort.
Sommaren tog fart på riktigt, och jag njöt. Av vädret, kärleken, glassen och allt annat som hör sommaren till. Fram tills nu umgicks fortfarande jag och Camilla som vanligt. När vi kom till slutet av augusti, runt den 20e någon gång, var det dags för mig att ta mina första steg mot min framtid. Gymnasiet! Allt var såklart väldigt kul och väldigt pirrit i början. Jag hade väldigt höga förväntningar på min utbildning, och jag ville bara att tiden skulle gå fort, fort, fort!
Det gjorde den.
Mellan Augusti och 31 december, hände det inte mycket mer än att dagarna gick. Jag har knappt hängt med! Idag har jag nästan funnit min plats i min nya klass. Som jag skrev innan, hade jag väldigt höga förväntningar på skolan, och det är väl egentligen aldrig speciellt bra, eftersom att det gör det så mycket lättare för en att bli besviken senare...
Ibland kan jag nästan känna att jag saknar det gamla. Fast om jag tänker efter ordentligt, så är det tiden med min bästa vän som jag saknar. Det har inte varit den lättaste tiden, fast samtidigt har den varit underbar! Och det har jag ingen annan att tacka än Alexander, min älskling. Som har stått ut med mig, när jag varit som värst.
Men 08 var ett bra år. Jag vet att jag kommer att blicka tillbaks, minnas och le. Jag tar en massa minnen med mig, och nu är det helt enkelt dags att börja om.