Är det inte typiskt? dagen efter jag skrev det senaste inlägget, lyftes en tyngd från mina axlar. Varför då? Någon förstod mig, visade sympati och gav mig råd om vad jag kunde göra. Någon som suttit i samma sitts, och faktiskt kan känna medlidande på riktigt. Vem då?
Hör och häpna, min danslärare!
Känns som att saker och ting kan börja ljusna upp om ett tag, och bara det gör det lättare. Att man har en positiv förändring att se framemot. Dessutom fick jag min feta lönecheck idag ;)

Julklappsshoppingen kan börja!

Självklart kommer den nu. När jag minst behöver det. Jag har kommit in i nån svacka, såklart. Någon slags vinterdeppa antar jag. Vi är en halvtimme ifrån den 9e December, 15 dagar ifrån julafton och jag har inte ens lite julglädje i mig.Känns bara som att något fattas. Har mina aningar om vad det kan vara, men det är ingen idé att älta det. Måste lära mig att gå vidare, och anpassa mig till min nya vardag. Något inom mig trivs inte med något, men jag kan fan inte sätta fingret på vad.
Nu väntar jag bara på att de sista veckorna ska gå, att vi slutar skolan och att jag börjar känna någon längtan.

Det blev allt för mycket på en gång, detta var egentligen ganska väntat.