Jag är inte konflikträdd, absolut inte! Av olika anledningar så har jag suttit inne hos rektorn ett X antal gånger (och för det mesta haft i stort sätt alla lärare emot mig), så jag har mina erfarenheter om man säger så. Jag vågar stå på mig och jag har inga problem med att säga precis vad jag tycker rakt ut (därav kanske alla "trevliga samtal med lärarna?). Iallafall, det är inte punkten just nu.

På senare tid så fegar jag nästan ur när jag vet att ett samtal håller på att spåra ut eller när jag vet att jag ska skälla ut någon. Trots att jag vetat att jag haft rätt, just dom gångerna. Och för att vara mig, så är detta väldigt konstigt.
När det kommer till konflikter, där jag vet att jag har rätt, så njuter jag verkligen av att få se den andra personen i fråga, titta mig i ögonen och få erkänna framför mig, att jag hade rätt. Förmodligen så har det något att göra med att jag har haft väldigt svårt för att erkänna när jag har haft fel och oftat skyllt ifrån mig. But don't worry, jag har vuxit ur det! Det är fortfarande svårt för mig, men jag klarar av det!

Jag har försökt att lista ut vad detta beror på. Har inte kommit speciellt långt måste jag säga...
Men den vettigaste förklaringen är väl att jag inte kan jämföra dagens problem med ett mellanstadie-drama, tyvärr!
Jag kommer ihåg när jag var yngre och längtade tills jag var äldre, och så fick man höra den gamla visan av alla "äldre" att "njut medans det varar" och "var barn så länge du kan". Usch det hatade jag så innerligt att höra! Det kan i och för sig bero på att det värsta som fanns med att vara vuxen/äldre enligt mig, var att man skulle betala räkningar. Yeah I wish. (och det roliga är att jag inte fått handskas med just det problemet än!)
Men jag ska inte klaga heller, mycket var lättare när man var yngre, men nästintill allt är mycket roligare när man blir äldre!