Som person är jag nostalgisk av mig. Det är en del av min personlighet, och inget som jag direkt kan hjälpa. Såvitt jag kan komma ihåg, har jag alltid varit det.
På samma sätt har jag väldigt lätt för att få känslomässiga band för något eller någon.
Nostalgin och detta bandet går ihop på något sätt. Jag har svårt att glömma och svårt att gå vidare. Men hur blir det när jag vet att jag gått vidare men fortfarande inte har glömt?
Ibland är jag så komplicerad att inte ens jag själv förstår mig på mig. Ganska löjligt då när jag blir besviken ifall vänner, partner etc inte gör det.

Jag har ingen aning om detta har med åldern och med hormoner som rusar att göra, men det jag vet är att jag känner allt i överflöd just nu.
Blir jag ledsen, känns det som att mitt hjärta brister. Saknar jag någon, tänker jag på denna konstant. Är jag kär, så vill jag vara med denna 24 timmar om dygnet.
Dessa satans känslor kan vara extremt svåra att hantera ibland. Samtidigt som jag är rädd för att jag ska skrämma iväg folk, så vill jag fortsätta att känna såhär! Under hela mitt liv, har jag nog aldrig varit så sårbar som jag blivit den senaste tiden. Fast å andra sidan har jag aldrig varit så lycklig heller.
Jag vet inte om ni förstår mig, för att jag vet knappt om jag gör det själv....