När jag kom hem för någon stund sen, så visade tv3 filmen the day after tomorrow. Jag hade av någon anledning inte sett denna och fastnade direkt (trots att jag missade 20 minuter). Filmen är väldigt bra gjord och faktiskt realistisk, det skulle inte fårvåna mig om det händer något liknande.
Under denna filmen så får man följa ett gäng människor som bestämmer sig för att överleva denna extrema storm, trots att de har alla odds mot sig! Givetvis så började jag fundera över var jag göra om något sånt drabbade oss på riktigt (ta i trä!). Hur skulle jag reagera? Vad skulle jag göra? Hur skulle jag spendera mina sista timmar? Själv tycker jag att detta är en väldigt skrämmande tanke. Jag är inte rädd för döden i sig, alla lär ju komma dit förr eller senare. Men det är just det att veta att man kommer dö inom några timmar. Att det inte finns något överhuvudtaget du kan göra för att rädda dig själv och dina närmsta. Att verkligen acceptera verkligheten och försöka ta dig samman på ett eller annat sätt och göra det bästa av situationen.
Jag kan nog inte svara just nu, på vad jag skulle göra vid ett sånt tillfälle. Då man står face to face med döden, och vilken död också. Frysa ihjäl? jag tror att jag sätter en kula i pannan på mig själv innan det....

Om jag försöker sätta mig in i en sån situation, så ser jag mig själv med min familj och mina vänner och deras familjer. Sitta och prata minnen, äta precis det man vill och göra precis allt man kan för att undvika verkligheten. Nu går jag emot det jag skrev högre upp, att försöka acceptera verkligheten, men det måste väl finnas ett sätt, en balans mellan att acceptera och undvika verkligheten? 
Nej usch det är ren tortyr! Jag skulle faktiskt inte vilja veta. Jag menar, vad tjänar jag på det? Kommer jag kunna göra något åt det? nej. Då är det väl lika bra att inte veta något och undgå att plåga sig på det viset.
(känns underbart att läsa tidningen och frontalkrocka med artiklar om: Fler svåra stormar påväg! Vad hände med att inte berätta något för mig?)

Nog pratat om döden och istider och allt vad det är.
Våren är väl ändå påväg? I Stockholms-trakterna så ska det ju vara underbart vårväder, men här i skåne så är det raka motsatsen! Regn, blåst och grått. Vädret känns bara grått! Är det bara jag som känner att allt blir mycket lättare när solen skiner? det tvivlar jag på. Jag tycker att våren får sätta igång nu snart, jag är trött på att gå på solarium!
På tal om trött så ramlar jag ihop när som helst, ska nog dra mig mot soffan med en kopp te.
Kram                                        

                           . mysig bild på bella, när solen tittade fram här i Malmö. =)