Är det inte typiskt? dagen efter jag skrev det senaste inlägget, lyftes en tyngd från mina axlar. Varför då? Någon förstod mig, visade sympati och gav mig råd om vad jag kunde göra. Någon som suttit i samma sitts, och faktiskt kan känna medlidande på riktigt. Vem då?
Hör och häpna, min danslärare!
Känns som att saker och ting kan börja ljusna upp om ett tag, och bara det gör det lättare. Att man har en positiv förändring att se framemot. Dessutom fick jag min feta lönecheck idag ;)

Julklappsshoppingen kan börja!